en realists memoarer

Det finns vissa människor... många människor som tar för seriöst på sig själva och människor runtomkring.
Som mitt inlägg innan idag t ex... som såhär i efterhand kan verka lite för seriöst.
Men det är så sådär ibland, att du måste gå in i någonting för att veta hur det är.
Ibland finns det inget nyckelhål att titta igenom.

Snart är det London =O impulsiviteten har fått sig ett ansikte.

Bloggandet i sig själv är helt överskattat och framförallt för seriöst.

Men oavsett var du skriver eller vad du skriver så skriver du alltid för dig själv, precis som all sympati och empati som du sprider omkring dig, det gör du för att du mår bra av att göra det. Ingen är god eller ond. Vi är både och.

(Tänkte inte lägga upp det jag skrev innan idag, men så tänkte jag - what the hell)


Jag vaknade idag.

Inte vaknade som att jag steg upp ur sängen utan mer metaforiskt.

Alla dagar är unika, eller i alla fall olika och hur skulle de kunnat vara annat?

Det var när jag satt och läste i "kärlekens historia" och läste om en gammal mans liv, om hans tankar, handlingar och sätt att tackla vardagen som jag helt plötsligt kände igen mig i den här mannen. Det fick mig att börja tänka. Varför detta?

Hur kan jag identifiera mig med den här gamle mannen, vi har ju inte en gnutta gemensamt, utom kanske just det där...

Det finns alltid någon annan som har de sämre än dig, på samma sätt som det finns någon som har det bättre än dig. Givetvis är det upp till var och en vad som är bra eller inte vilket gör diskussionen helt absurd, men det finns en poäng.

Vi människor vill alltid få det bättre. Man ska ta sig så långt upp från botten som möjligt, man ska alltid hålla ett behörigt avstånd till allt det där dåliga som finns. Man ska lösa varje problem så snabbt som möjligt med så lite smärta som möjligt. Det är så vi är, vi människor. Man ska tjäna så mycket som möjligt med så lite ansträngning som möjligt.

Naturligtvis inte tjäna i fråga om pengar utan allt, även kärlek.

Det stora antalet skilsmässor visar på det jag menar. Att lova varandra kärlek till döden, som bara det i sig är helt omöjligt. Fast oandrasidan har vi fått det lite om bakfoten, det här med att lova saker. Skulle ett lova vara "lag" borde det var påföljande straff vilket vi människor i och för sig delar ut på löpande band, vi har inte mycket förståelse för varandra, för det kostar för mycket smärta och tid att stanna upp och ge någon en chans. Är vi inte människor som formas av varje dag som går, av varje ny relation, är vi inte människor i konstant förändring?

Nej någonstans gick det snett, men var?

Frågan saknar mening i och med att det är omöjligt att gå tillbaka till ruta ett.

Sättet vi lever och tänker på motsträvar det syfte vi alla har med livet.

Men Björn, var lite glad för omväxlingsskull är tankar jag alltid får på mig men som väldigt få säger till mig. Men saken är den att jag är glad, väldigt glad, vad nu glad betyder.

Vi som menar att ett lova är heligt, inte för att vi tror på högre makter, men det är heligt att lova i alla fall. Om kärlek är så heligt, eller något liknande, varför agerar vi som det inte är det, för det är det. Sårar din hjärtevän dig på ett djupt plan ska du då vända ryggen till och gå?

Finns det brott som inte kan gottgöras?

Får det inte göra hur ont som helst och kan det inte vara värt det?

Nu kanske det blir lite enformigt, lite för mycket prat om kärlek.

Men faktum är att sätter man kärlek som kärnan i varje människas liv så är det ju faktiskt mycket som har med vårt välbefinnande att göra som är synonymer till just kärlek.

Låt det blixtra, våga följa med in i det där svarta hålet och fundera på hur det skulle vara att aldrig komma tillbaka. Titta upp mot himlen och fundera vad den betyder för dig, tänk hur många ögon och drömmar som flugit upp mot denna himmel. Tänk hur många fötter som vandrat på denna jord, tänk hur många barnfötter som aldrig fick springa på denna jord. Tänk att livet kanske är rakt igenom lyckligt, inte rättvist, men lyckligt. Tänk att allt finns till för att ge balans, finns där någon som har det bra måste där finnas någon som har det dåligt. Något litet djur äter ett mindre tjur och blir uppäten av ett större djur, som i sin tur blir uppäten av ett större djur. Kanske du kan acceptera alla 6 miljarder människor på denna jord, kanske inte. Kanske kan du förlåta när det är helt omöjligt att förlåta, kanske inte, kanske skulle det varit värt det, kanske inte.

Våga satsa allt, om det nu är värt det. Ställ dig bredvid och se på, är det värt det?

Skicka det där smset, är det värt att vänta på? Kanske.

Kanske lever du till du är 101, kanske lever du inte nästa vecka.

Det är inte det här som är hemskt med livet, det är det som gör livet underbart.

Kan du inte se det, sammanfoga lite  carpe diem, satanism, livsglädje, sorg, uppror mot allt som någonsin funnits, lära dig alla religioners trosuppfattningar, ta egen ståndpunkt, acceptera människors känslor, drömmar och rädslor.. ja då kanske du vet alldeles för mycket för ditt eget bästa.

Vem är du?

Det finns ingen som någon gång kommer ta dig innanför ditt skal, inte för någon kanske skulle vilja det, vem vet vad som ligger begravt där under. Det är bara du som själv är där inne. Hur mycket närhet du än får så är det ingen som kommer kunna ta sig in, utom rent fysiskt förstås. Du är alltid där inne själv. Ingens ord är heligt, varje ord är bevingat och flyger och tolkas precis som du och du vill. Välj med omsorg och eftertanke vem du vill lita på, vem du vill älska och vem du vill hata.

Inget är heligt och du kommer alltid vara älskad om du bara är dig själv.

Vem är jag?

Frukosten runt 11 innehöll ett antal faktorer.
Morgonen innehöll dödsannonser, prat på radion om sommarflörtar och romanser, lite information från ungdomsmottagningen hur sommarens romanser drar med sig annat än bara känslor och kärlek. Det följdes sedan ev Ekot där jag fick höra om en jordbävning i Rhodos, där just nu en av mina lumpenpolare befinner sig - om han nu inte kommit hem, får kolla upp det där.

Den stora konsumtionen alkohol och den stora mängden kroppsvätskor som flygger och far runt om i vårt land på grund av tonårsritualen som ungdomar i alla tiden genomfört, kommer, utan tvekan, fortsätta i alla tider som människan är verksam på denna jord.

Varför faller vi?
Från radio kristianstad gav dom ett antal fakta rörande ämnet.
När man faller går reptilhjärnan igång. Forskare jämför ruset med ett narkotikarus.
Man sade också att efter 18 mån svalnar det, det tar tydligen mycket energi att bara fokusera på en person.
Vad forskare har konstaterat är att djur letar efter någon partner som liknar dom själva, men inte är för lika.
Detta gäller ju även människor, det är jag helt övertygad om.

Mycket redan känd fakta. Bara lite funderingar såhär på morgonkvisten.

På återseende.

Hej! (väldigt formellt att hälsa på de som läser bloggen)

Har ni sett den här reklamen där de säger något i stil med:

"Det finns ingen som skulle sälja sand i Sahara, på samma sätt skulle ingen få idén att sälja is till eskimåer.
Samtidigt finns det väl ingen som skulle få för sig att sälja flaskvatten i Sverige, som har bland det bästa vattnet i världen."