en realists memoarer

(Tänkte inte lägga upp det jag skrev innan idag, men så tänkte jag - what the hell)


Jag vaknade idag.

Inte vaknade som att jag steg upp ur sängen utan mer metaforiskt.

Alla dagar är unika, eller i alla fall olika och hur skulle de kunnat vara annat?

Det var när jag satt och läste i "kärlekens historia" och läste om en gammal mans liv, om hans tankar, handlingar och sätt att tackla vardagen som jag helt plötsligt kände igen mig i den här mannen. Det fick mig att börja tänka. Varför detta?

Hur kan jag identifiera mig med den här gamle mannen, vi har ju inte en gnutta gemensamt, utom kanske just det där...

Det finns alltid någon annan som har de sämre än dig, på samma sätt som det finns någon som har det bättre än dig. Givetvis är det upp till var och en vad som är bra eller inte vilket gör diskussionen helt absurd, men det finns en poäng.

Vi människor vill alltid få det bättre. Man ska ta sig så långt upp från botten som möjligt, man ska alltid hålla ett behörigt avstånd till allt det där dåliga som finns. Man ska lösa varje problem så snabbt som möjligt med så lite smärta som möjligt. Det är så vi är, vi människor. Man ska tjäna så mycket som möjligt med så lite ansträngning som möjligt.

Naturligtvis inte tjäna i fråga om pengar utan allt, även kärlek.

Det stora antalet skilsmässor visar på det jag menar. Att lova varandra kärlek till döden, som bara det i sig är helt omöjligt. Fast oandrasidan har vi fått det lite om bakfoten, det här med att lova saker. Skulle ett lova vara "lag" borde det var påföljande straff vilket vi människor i och för sig delar ut på löpande band, vi har inte mycket förståelse för varandra, för det kostar för mycket smärta och tid att stanna upp och ge någon en chans. Är vi inte människor som formas av varje dag som går, av varje ny relation, är vi inte människor i konstant förändring?

Nej någonstans gick det snett, men var?

Frågan saknar mening i och med att det är omöjligt att gå tillbaka till ruta ett.

Sättet vi lever och tänker på motsträvar det syfte vi alla har med livet.

Men Björn, var lite glad för omväxlingsskull är tankar jag alltid får på mig men som väldigt få säger till mig. Men saken är den att jag är glad, väldigt glad, vad nu glad betyder.

Vi som menar att ett lova är heligt, inte för att vi tror på högre makter, men det är heligt att lova i alla fall. Om kärlek är så heligt, eller något liknande, varför agerar vi som det inte är det, för det är det. Sårar din hjärtevän dig på ett djupt plan ska du då vända ryggen till och gå?

Finns det brott som inte kan gottgöras?

Får det inte göra hur ont som helst och kan det inte vara värt det?

Nu kanske det blir lite enformigt, lite för mycket prat om kärlek.

Men faktum är att sätter man kärlek som kärnan i varje människas liv så är det ju faktiskt mycket som har med vårt välbefinnande att göra som är synonymer till just kärlek.

Låt det blixtra, våga följa med in i det där svarta hålet och fundera på hur det skulle vara att aldrig komma tillbaka. Titta upp mot himlen och fundera vad den betyder för dig, tänk hur många ögon och drömmar som flugit upp mot denna himmel. Tänk hur många fötter som vandrat på denna jord, tänk hur många barnfötter som aldrig fick springa på denna jord. Tänk att livet kanske är rakt igenom lyckligt, inte rättvist, men lyckligt. Tänk att allt finns till för att ge balans, finns där någon som har det bra måste där finnas någon som har det dåligt. Något litet djur äter ett mindre tjur och blir uppäten av ett större djur, som i sin tur blir uppäten av ett större djur. Kanske du kan acceptera alla 6 miljarder människor på denna jord, kanske inte. Kanske kan du förlåta när det är helt omöjligt att förlåta, kanske inte, kanske skulle det varit värt det, kanske inte.

Våga satsa allt, om det nu är värt det. Ställ dig bredvid och se på, är det värt det?

Skicka det där smset, är det värt att vänta på? Kanske.

Kanske lever du till du är 101, kanske lever du inte nästa vecka.

Det är inte det här som är hemskt med livet, det är det som gör livet underbart.

Kan du inte se det, sammanfoga lite  carpe diem, satanism, livsglädje, sorg, uppror mot allt som någonsin funnits, lära dig alla religioners trosuppfattningar, ta egen ståndpunkt, acceptera människors känslor, drömmar och rädslor.. ja då kanske du vet alldeles för mycket för ditt eget bästa.

Vem är du?

Det finns ingen som någon gång kommer ta dig innanför ditt skal, inte för någon kanske skulle vilja det, vem vet vad som ligger begravt där under. Det är bara du som själv är där inne. Hur mycket närhet du än får så är det ingen som kommer kunna ta sig in, utom rent fysiskt förstås. Du är alltid där inne själv. Ingens ord är heligt, varje ord är bevingat och flyger och tolkas precis som du och du vill. Välj med omsorg och eftertanke vem du vill lita på, vem du vill älska och vem du vill hata.

Inget är heligt och du kommer alltid vara älskad om du bara är dig själv.

Vem är jag?