en realists memoarer

Livet... jag har hatat livet ganska länge nu... på samma sätt som livet hatat mig... man kan nog säga att det är ömsesidigt.

På samma sätt har jag varit kär i livet ganska länge. Först tycka om.. sen bli förvirrad av vad man egentligen känner.. och sen blir man kär.

Idag kan jag innerligt säga att jag älskar livet.
Älskar det för alla orättvisor som finns, älskar det för allt lidande - på samma sätt som jag älskar livet och alla vackra stunder människor delar med varann, alla fina bilder naturen målar upp varje dag, såsom solnedgång och soluppgång. Och att naturen vill göra detta, ge oss sådana vackra bilder varje dag trotsallt det vi gör mot den.

Det har hänt ett och annat på senaste här inne.
Inte av påverkan från någon eller något utan bara en utveckling hos mig själv.

Det är de utvecklingarna som är viktigast tror jag, de där innefrån - för vi är trots allt alltid själva, alltid kvar ensamma till sist.


Den viktigaste läxan hos oss människor.. den vi måste lära oss är att leva varje dag som om det vore vår sista.
Lätt att säga - betydligt svårare att göra verklighet av.
"Lev varje dag som om det vore din sista, dröm som om du skulle leva i evighet" brukar man säga.
Man brukar också säga att "Det är inte det du tänker som räknas i livet, utan det du gör".

Konststycket att vara människa är just att binda ihop det här och skapa jämvikt.

Glöm begrepp som kall, empati, egoism, naiv, dagdrömmare, paranoid.. och alla motsatser därtill... det är bara ord och begrepp för att beskriva och katogerisera upp hur vi är.. men hur många adjektiv folk än kan sätta på oss själva stämmer det aldrig helt... och de stämmer verkligen inte överens med de adjektiv vi skulle vilja sätta på oss själva.

Sen tror jag vi missförstått allt det här med gud.
Gud är bara ett begrepp för vad vi alltid tänker och ofta pratar om.

När jag säger att jag älskar livet kanske jag säger precis vad en kristen känner... fast vi har olika sätt att uttycka det på.
Kanske skulle jag säga att jag älskar naturen som omger mig hela tiden var jag än befinner mig, en kristen skulle säga att det är gud. Allt är alltid väldigt relativt, vi människor vill bara allt som oftast se saker svart på vitt.

Ta det här med ödet och slumpen.
Ödet gillas inte för att det får folk att känna sig innestängda medan slumpen får folk att känna sig fria.
Jag brukar se på dessa två som jämlikar just för att om nu allt är förutbestämt (att du nu sitter och läser detta precis som det var bestämt att jag skulle sitta och skriva detta klockan kvart i ett på natten efter ett avsnitt av Jordan rättsläkare som faktiskt det i sig var droppen som gjorde att jag började skriva här överhuvudtaget.. för mycket tankar jag vet.. blir lätt så...) så spelar det faktiskt ingen roll, för någon människa på våran gjord, för vad som än komma skall, planerat eller oplanerat, så är det inte upplevt, det är ännu okänd mark, ett oskrivet blad.



Allt jag egentligen vill ha sagt är att inget är rätt eller fel, allt ligger i betraktarens ögon.
Allt handlar om vad vi väljer, vad vi blivit uppfostrade att tro på och att inte tro på, att acceptera och att inte accpetera.



Lev varje dag som om det vore din sista. Pessimisten (realisten) Björn har börjat göra det.

Godnatt.