en realists memoarer

och på något sätt blir det jobbigare för varje gång.

För mig handlar att läsa ut en bok om att skiljas, skiljas från något man lagt ner sin tido ch själ i. Naturligtvis beror det på vilken typ av bok man läser. Men mitt senaste bok-ex tog med sig min själ och mitt hjärta ner i graven.

Igår läste jag de sista sidorna i Zahiren.
Boken slutade precis som man önskade, i alla fall jag (tänk vad egoistiskt att påstå att alla önskade att den skulle sluta på samma sätt som jag ville).

Det är så mycket ur den boken som borde delas med hela världen.
Mitt tips är att läsa den. Zahiren -den bästa bok jag någonsin läst.


Tänker mycket på existensiella frågor nu... det är en sådan epok nu bara.
Vissa frågor ska inte ha något svar - ibland frågorna viktigare än svaret.
Jag har märkt att jag är för ung och förstår inte frågorna ännu.

Jag förstår frågorna i mitt huvud, men mitt hjärta är för ungt.

when you looked at me and said, I think you're mine

Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret

Lite äldre - lite klokare.
130 dagar kvar till Muck och förhoppningsvis... ja... 130 dagar kvar till MUCK.


Man behöver inte svara om det inte finns något svar

Tänk att det blivit en dag till... det är ju inte alltid så självklart.. att det kommer en ny dag menar jag...

Kallt vinterSverige - snart vår.

Forgive me if I hurt your heart -
don't know where you are but I'm with you

Värk.. i kropp och själv.

Genom livet så ställs man inför en mängd svåra utmaningar.
Utmaningar som man inte kan se förbi, utmaningar som man inte ser sig kapabel att klara av - inte  vill klara av.
Vad gör man i en sådan situation?

Tar en dag i taget?
Nej absolut inte - varje dag känns som en vecka. Tiden känns långsam och oändlig, vilket den förvisso är...

Tänk på allt kul som kan hända. tänk på framtidens möjligheter!
Men när man mår sådär finns bara nu och framtiden kantas bara av eventuella nederlag - inget bra kan komma utan framtidens syndaflod som möjligheter.

Det värker nu. Värken har jag åstakommit själv - det är ingen annans fel.
Men visst är det så att vi lär oss av våra fel, visst är det mitt eget fel att jag hindrar mig själv från att bli hel?

Fast jag vill ju mig själv gott men varför blir allting grått , allt jag vill ha tort blir vått...

Prov imorgon - är väl lagom motiverad.

Axlarna värker - gårdagens åtta timmar långa praktiska väktarubildning gör sig påmind...


Men visst är det så att man föredrar fysisk smärta framför psykisk?
Jo det är klart det är så...

Som vanligt kryllar huvudet av massa frågor... paradoxala frågor utan svar.
Fast deras existens behöver nog inte och kräver nog inget svar... tror jag iaf.


Allting är konstigt. Inget är som det borde vara.
Hur borde det vara då? Ja det borde ju vara som jag vill ha det.. och hur vill jag ha det då... det ... vet jag inte... eller så vet jag inte för att jag inte vill veta... är sanningen så svår... är sanningen alltid så svår att den innebär sår...
sår för själ och hjärta.. grunden till en massa smärta.


Det jag mest av allt vill är för sent att göra. När min tid i lumpen är slut ligger vägarna öppna, kött och vägar av guld finns överallt.. fast källan till dessa två är redan tagna.. jag vet vilka mina källor är, jag svär.

Människa! Hur vågar du yttra dig så hoppfullt om framtiden, skäms du inte?

Men är det inte bättre att leka med elden, och bränna sin hand.
Att älska och förlora... än att inte ha älskat alls.

Du har sagt det för Emil och jag upprepar det igen. Kärleken har köpts av smygporrsindustrin, så beklagligt är det.

Nu pratar jag säker massa gojja, jag vet. Men jag är inte i en sådan period att vad jag skriver har ingen betydelse, det är det faktum att jag skriver som spelar roll - spelar stor roll...


Min kropp och själ slits åt alla håll.. jag vet varken ut eller in och jag tappar all kontroll...

Att sluta tänka vore rätt, men vem ska gå igenom allt som skett om inte jag?
Vem kan ta itu med mina problem, vem kan behålla vänskapen med dom som jag tycker om?
Vem kan gå till stigarna i mina innersta rum?
I mina innersta rum finns inga motorvägar - här är allt lugnt.
Stigar bland träden och vinden som för lövens sång.

Det är där jag vill att du ska gå bredvid mig.
Gå med mig till den dag oändligheten tagit slut.

Det blir ju obegripligt - det hörs ju.

Det för räcka så nu. Väktarutbildningen får prioriteras. Fastän det är mot min vilja.


Men det är mänskligt att gå mot sin vilja, mänskligt att göra vad man inte vill, mänsklighet att finnas till.

Jag vet inte vad som är bäst, men du är det.

Idag har jag pratat med ett antal personer i telefon.

Jag har pratat med Petra, Calle, Niklas, Felicia, Milla, Sarah, Linnéa, mamma, pappa och Fredrik.

Mobiltelefonen ger dig och mig hjärntumörer medan de stationära inte gör det.

Trådlöst = Cancer

Det var allt för mig för denna dag.


Alla som inte dansar får våldta mig

Man får aldrig stressa hjärtat.
Märker du att du gör det måste du släppa taget.
Du måste lägga  hjärtat det åt sidan och titta på
det med en objektiv syn utanför din kropp.

Frågan hur man vet att man älskar någon kommer alltid fram när man har stora diskussioner om kärlek.
För mig vet jag med säkerhet när jag pratar med personen i telefon och det bara är tystnad.. då orden på något sätt blir otillräckliga och man bara vill och känner vara nära personen man pratar med.

Jag hade ett samtal med Björn innan.
Vi ett tillfälle frågade jag honom:
"Allting är alltså som förut?"
Jag tittade lugnt på honom i hans oroliga ögon och sa:
"Nej - Allting har förändrats"

Jag förstod inte honom först, inte överhuvudtaget om jag ska vara ärlig.
Och om jag ska vara ärlig så förstår jag det fortfarande inte.
Men jag tror honom i alla fall, det måste jag.


Min dag var god, nu kan mörkret falla

Ska börja med att be om ursäkt för gårdagens inlägg.
Men sinnesstämningen var precis som jag uttryckte den i blogginlägget nedan.
Anledningen till den mindre utbrottet var att jag spenderar julveckan i lumpen och igår ville jag verkligen inte vara i Halmstad =(

Idag är en rätt så bra dag.
Anhöriga och däribland min fina familj var här och åt julmiddag.
Det var jätteglad att dom var här, men jag var nog dålig på att visa det.

Jag brukar ofta kritisera människan och livet - lite som att kritisera sig själv och sin existens - men kanske är det min huvudavsikt?

Idag har jag skrattat så jag dog, varit riktigt ledsen och sovit 30 minuter i gymmet.

God Jul!