First day of my life
Jag dog idag.
Det känns lika konstigt varje gång.
Jag tog mig en tur ner till Höllviken i ett försök till lite återupplivning.
När klockan var halv sju slog jag mig ner i bänken vid havet.
Jag tänkte pricka in solnedgången, men det visade sig att jag kom alldeles för tidigt.
Efterhand som solen närmade sig vattnet passerade det par bakom mig som var där, kanske enbart för att se solnedgången och få lite tid för sig själva.
Som mest såg jag nio flygplan som bildade olika mönster i den klarblå himlen.
Nio flygplan med olika destinationer och i sin tur säkert över tusen människor med tusen olika destinationer.
Fastän att bilarna är rätt nära så stör de inte konstigt nog, sinnena har inte tid med att hålla koll på det med.
Långt där borta ser man öresundsbron utan ett tecken på rörelse.
Jag satt på bänken en timme (lade mig ner och sov en stund med) men det kändes som minst fyra.
Man brukar säga att det vackra är kort och det är det givetvis också. Men denna timmen kändes som sagt som
en evighet. Kanske var det för att jag frös det mesta av tiden. Men jag hade inte hjärta att gå därifrån.
Ingen glädje utan sorg - Inget vackert utan lidande...
Jag förundrades över skådesplet framför mina ögon. hur solen helt oberört döck ner i vattnet för att sedan helt försvinna. Precis som om den aldrig gått upp.
Jag kom att tänka på det att när man har sex med någon man tycker om - oavsett om det är med en hjärtevän eller inte så går tiden otroligt fort. Det känns som att man inte riktigt hinner med tiden. Men sanningen är den att det är världen som inte hinner med det älskande paret.
Ja meningen med livet. Man skq aldrig ställa sig frågan. Det är när man ställt sig frågan som man misslyckats med svaret.
Var sak har sin tid - first things first
För att citera Timon och Pumba, kom att tänka på den här biten av "Lejonkungen" innan idag.
"och om han nu blir kär ikväll, ja det ser så ut.
Dom glada dar vi haft tillsammans,
e utan tvekan slut"