Pessimisterna vill skratta sist
En ny dag med nya mål,
ännu en chans att bevisa för sig själv vad man tål.
Ständiga försök att intala mig själv att jag kan rimma,
medan allt bara försvinner bort med drömmarnas dimma.
Sitter här på retoriken, förbereder ett informativ tal om Emil Jensen.
Känns som att det kommer bli riktigt okej.
Skulle bara vilja bemöta en kommentar från det senaste inlägget.
"förstår inte hur du har kunnat sätta dig själv i en sådan här situation. du gör det svårt och krångligt för dig, sådant som du inte behöver. varför gå ut på djupare vatten än du klarar?" - Se förra bloggen
För det första vill jag befinna mig i denna situationen, det är ett val jag gjort.
Jag gör det lätt för mig, men valet är svårt.
Även de som inte är simkunniga blir lockade av vattnet ibland, trots att de vet att de aldrig skulle klara av att simma en meter. Efter ett tag blir det tråkigt och förutsägbart att hålla sig på det grunda. Då börjar man vandra ut, utan att riktigt veta vad man ger sig in på. Det är den här spänningen, människans ständiga och ofrånkomliga drift efter spänning som driver.
Nu kanske individen i fråga som skrev inlägget tycker att jag, som en politiker, bara snackade runt frågan istället för att ta åt mig och ge ett rakt och ärligt svar. men vilka tvister mellan hjärta och hjärna ger raka ärliga svar?
Bye!
Du förstår inte hälften av de ja skrev, herregud. och så svara du inte så att du själv förstår!!