en realists memoarer

- Idag insåg jag människans otroliga potential att reflektera och agera.
Jag satt på bussen och lyssande på fyra kvinnor som var närmare sextio eller med ett år eller två över,
som satt och pratade. Deras retorik var slående, likaså deras svar och reflektioner.

- Tänk om människans brillians kunde användas på rätt sätt. Då skulle vi slippa sitta här i nödens stund och våndas över att hoppet för jordens överlevnad (eller i alla fall vår) snart är förbi.

- Något jag också funderat på är hur vi måste sättas i en svår situation för att förstå hur bra vi egentligen har det.En människa som drabbas av cancer och sen överlever, lever sitt fortsatta liv mer än innan hon blev drabbad. Varför fungerar människan så?

- Livet handlar ju lite om att hitta sig själv.. vem man är, vad man vill... när man vill det och så vidare.
Man måste vara med om en hel del jobbiga situationer för att inse.. konstatera vissa saker. Saker som i sin tur gör att man inser vem man är lite mer. Men visst kommer vi på oss att vi hellre hade varit den föregågna versionen av oss själva... om vi hade fått välja...? J

- Jag fann en bit av mig själv för ett tag sen, men jag visste att den låg där. Vissa pusselbitar kommer alltid sitta kvar... stora som små... fina som fula. Fast mest fina.. vem vill vara ett fult pussel liksom? But on the other hand.. man måste ju ha lite fult i kanterna för att kunna uppskatta det fina =)


<Not forever>


I drove for miles and miles
And wound up at your door
I've had you so many times but somehow
I want more...