en realists memoarer

Värk.. i kropp och själv.

Genom livet så ställs man inför en mängd svåra utmaningar.
Utmaningar som man inte kan se förbi, utmaningar som man inte ser sig kapabel att klara av - inte  vill klara av.
Vad gör man i en sådan situation?

Tar en dag i taget?
Nej absolut inte - varje dag känns som en vecka. Tiden känns långsam och oändlig, vilket den förvisso är...

Tänk på allt kul som kan hända. tänk på framtidens möjligheter!
Men när man mår sådär finns bara nu och framtiden kantas bara av eventuella nederlag - inget bra kan komma utan framtidens syndaflod som möjligheter.

Det värker nu. Värken har jag åstakommit själv - det är ingen annans fel.
Men visst är det så att vi lär oss av våra fel, visst är det mitt eget fel att jag hindrar mig själv från att bli hel?

Fast jag vill ju mig själv gott men varför blir allting grått , allt jag vill ha tort blir vått...

Prov imorgon - är väl lagom motiverad.

Axlarna värker - gårdagens åtta timmar långa praktiska väktarubildning gör sig påmind...


Men visst är det så att man föredrar fysisk smärta framför psykisk?
Jo det är klart det är så...

Som vanligt kryllar huvudet av massa frågor... paradoxala frågor utan svar.
Fast deras existens behöver nog inte och kräver nog inget svar... tror jag iaf.


Allting är konstigt. Inget är som det borde vara.
Hur borde det vara då? Ja det borde ju vara som jag vill ha det.. och hur vill jag ha det då... det ... vet jag inte... eller så vet jag inte för att jag inte vill veta... är sanningen så svår... är sanningen alltid så svår att den innebär sår...
sår för själ och hjärta.. grunden till en massa smärta.


Det jag mest av allt vill är för sent att göra. När min tid i lumpen är slut ligger vägarna öppna, kött och vägar av guld finns överallt.. fast källan till dessa två är redan tagna.. jag vet vilka mina källor är, jag svär.

Människa! Hur vågar du yttra dig så hoppfullt om framtiden, skäms du inte?

Men är det inte bättre att leka med elden, och bränna sin hand.
Att älska och förlora... än att inte ha älskat alls.

Du har sagt det för Emil och jag upprepar det igen. Kärleken har köpts av smygporrsindustrin, så beklagligt är det.

Nu pratar jag säker massa gojja, jag vet. Men jag är inte i en sådan period att vad jag skriver har ingen betydelse, det är det faktum att jag skriver som spelar roll - spelar stor roll...


Min kropp och själ slits åt alla håll.. jag vet varken ut eller in och jag tappar all kontroll...

Att sluta tänka vore rätt, men vem ska gå igenom allt som skett om inte jag?
Vem kan ta itu med mina problem, vem kan behålla vänskapen med dom som jag tycker om?
Vem kan gå till stigarna i mina innersta rum?
I mina innersta rum finns inga motorvägar - här är allt lugnt.
Stigar bland träden och vinden som för lövens sång.

Det är där jag vill att du ska gå bredvid mig.
Gå med mig till den dag oändligheten tagit slut.

Det blir ju obegripligt - det hörs ju.

Det för räcka så nu. Väktarutbildningen får prioriteras. Fastän det är mot min vilja.


Men det är mänskligt att gå mot sin vilja, mänskligt att göra vad man inte vill, mänsklighet att finnas till.

Jag vet inte vad som är bäst, men du är det.

Idag har jag pratat med ett antal personer i telefon.

Jag har pratat med Petra, Calle, Niklas, Felicia, Milla, Sarah, Linnéa, mamma, pappa och Fredrik.

Mobiltelefonen ger dig och mig hjärntumörer medan de stationära inte gör det.

Trådlöst = Cancer

Det var allt för mig för denna dag.


Alla som inte dansar får våldta mig